För mycket av professionell verksamhet, både allmän och privat styrs av okunniga tjänstemän utanför kärnverksamheterna, deras misstag måste döljas vilket skapar en ond cirkel av mörkläggningar. Dessa pappersvändares operationer har fått utvecklingen i vissa delar av den svenska statsförvaltningen att fullständigt haverera.
Orsaken kan vara att det mesta av deras verksamhet grundar sig på statistik, på siffror baserade i en förfluten tid. Därför kommer de flesta åtgärder för sent i en allt mera accelererande värld. Det finns idag nya sätt att sköta den teoretiska planeringen av verksamheter. Nya matematiska system som fraktaler och kaosteorier har skapats och dessa ger en helt annan bild av verkligheten med möjligheten att införa nya operatörer och varianter.
Skolbänken eller pension, det är bara att välja.
Även inom juridiken kommer det att fläkta nya vindar.
En kunnig tjänsteman som Johan Hirschfeldt, den avgående hovrättspresidenten mm, en av rikets mest framstående jurister har en lång karriär bakom sig. Som ansvarig för säkerheten i regeringskansliet under Palmemordet och med en spikrak karriär som tog fart under regeringen Carlsson och senare regeringen Bildt skötte han om Estoniautredningen. Tillsammans med jurister från sjöfartsverken i respektive länder styrde han upp om att inte mycket kom fram om att fartyget inte hade klarat sjövärdighetskontrollerna för den linje den trafikerade.
Som tsunamiutredare 10 år efteråt höll han ordning på bandinspelningarna för telefontrafiken till ansvariga i regeringen. Samtal gällande den första transporten med regeringens privatplan med dåvarande utrikesminister Freivalds fick ju inte komma ut. Man skickade också ett Herkulesflyg för att hämta hem sex kistor med lik med närstående till nomenklaturan. Ingen hjälp skickades till de människor som låg skadade och döende på stränderna efter jättevågen förrän flera dygn senare. De flaggprydda kistorna landade i Stockholm innan någon hjälp överhuvudtaget hade kommit iväg. Inga andra, skadade eller överlevande fick heller följa med detta första plan. De skulle ha ställt till oreda i dokumentationen om de dött under resans gång.
Hirschfeldt måste han ha haft en kraftig ficklampa för att kunna hitta rätt i maktens korridorer under mörkläggningarna. Det bör vara en hel del dokument som arkiverats på ställen där solen aldrig skiner. Hovrättens senaste uppdrag blev ju att frikänna den misstänkte bedragaren Pettersson för Skandiamiljonerna i december 2007.
Jag är samtidigt helt övertygad att allt som hovrättspresidenten sysslat med, är till 100 % juridiskt korrekt, ingen skugga må falla över hans juridiska gärning. Han slutar i tid.
Tjänstemän har kunnat operera nästan helt ostört fram tills nu. Man gör alla försök att strypa åt information på Internet men för varje försök dyker det upp 10 andra källor. De demokratiskt valda politikernas och deras tjänstemäns tystnad och medlöperi kommer i framtiden att stämplas som medbrottslighet. Bevis finns nedtecknat och tillgängligt överallt. De kommer inte att kunna säga att de inget visste.
måndag 31 december 2007
lördag 8 december 2007
Byråkratisk Bedrövlighet
Äntligen! Skulle man kunna utbrista. En superbyråkrat mindre. De som skapade förintelsen från början var jurister under tidigt 1930 tal, många med judisk bakgrund som ville göra karriär inom statlig förvaltning. Judar hade inte haft tillåtelse under tidigare decennier att studera vid universitet. Vad som hände var att istället för en framtid inom bankvärld och affärer kunde framstående judiska familjer sända sina barn in i en högskolekarriär som samtidigt gav en inkörsbiljett till den akademiska världen. Tyska nazistpartiets hierarki verkställde därefter de lagar som stiftats i ett demokratiskt valt system.
Idag betyder bakgrunden mindre men problemet kvarstår i alla demokratier. Man skapar ett juridiskt system som växer per automatik med varje nyutbildad jurist som ser en lysande karriär framför sig, fast ekonomi, stort kontor med centralt läge. De ser också om sitt eget hus hela tiden, en rättegång i en tingsrätt är idag ofta en farsartad föreställning med en advokat och en åklagare som kör en show med åskådare.
Som åtalad har man liten möjlighet att påverka. Försvarsadvokaten lyfter sin timpeng på ett antal tusenlappar utan att göra för mycket väsen av sig. Kan man inte juridik så är man helt i händerna på dessa personer. Deras skråsystem gör också att du inte kan kolla med en av deras kolleger utan att först hosta upp ett antal tusen ur fickan. För att få en juridiskt riktig behandling måste man upp i hovrätten där det sitter riktiga jurister.
Stefan Strömberg har försökt att föra in en liknande tjänstemannastruktur även inom polisen. Nio av tio anställda inom rikspolisstyrelsen är inte poliser. För några år sedan var förhållandet två av tre. Nu kanske RPS verksamhet inte har med själva polisarbetet att göra men lite mera kontakt med verkligheten vore önskvärt. Skulle vara intressant att veta vilken den största grupp är som fått anställning på senare år. Kan det kanske vara domstolsjurister från hans förra arbetsplats? Eller exmilitärer för att ansvara för alla vapeninköp som hängs på de patrullerande poliserna? Själv var han ju tydligen inte främmande för att anställa allt möjligt direkt från gatan. Lönesättningen var ju också väldigt flytande för dessa senaste medarbetare. Dessa nya ”underrättelsetjänster” efter amerikansk modell eller tjallare från gatan, infiltratörer och undercover måste ha fått blåljusen att gå upp i taket när dom kom på resultatet av det ”nya systemet”. Tänk att utreda brott efter brott och veta vem som är den skyldige och inte få låsa in fanskapet! Varenda knarkare och tjuv har kört över dessa infantila kontorister genom att ge information, oftast helt värdelös eller på grund av personligt agg till någon. Som belöning kan dom springa runt på stan och gapa och langa, stjäla andra medborgares egendom och jävlas utan påföljd. Plus lyfta en lön via socialen, försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. De enda som gör någonting idag mot dessa individer är den så kallade organiserade brottsligheten. De har ju också barn att fostra och egendom att skydda. De stora förlorarna i ett tjallarsystem som detta är rättvisan och alla hederliga poliser.
Vem kollar upp de 4.500.000.000 kr som fattas hos försäkringskassan? Det motsvarar en bruttoårslön för 20000 (tjugotusen) personer. Rätt mycket för att vara en felräkning med dagens datorer. Hela nätverket i denna sanslösa rundgång med socialbyråer-försäkringskassan-informatörer-polisen tär på enorma mängder av skatteresurserna och de som egentligen behöver pengarna.
Som tur är tog landets polischefer och poliser bladet ur munnen och fick stopp på idioten. Han vet antagligen så mycket att de inte kan sparka honom utan han får en annan tjänst . Man kunde skapa en avdelning för honom där han kunde sitta med ett virtuellt samhälle och leka med datorer. Där gör han minst skada. Även paragrafmaskiner som Thomas Bodström och hans gelikar på diverse statliga verk borde utrustas med ett Nintendo och låsas in på något departement.
Varför Strömberg inte borde få en tjänst en gång till framgår av följande artikel från 2001.
Snälla Bodström, avsätt Strömberg!
Av Olle Ekstedt - Svenska Dagbladet - 11 februari 2001
Rop från domarkåren. Domstolsverket missköts grovt. Verksamheten är direkt skadlig för rättsväsendet. Domstolarna klarar inte sina uppgifter och har svårt att få kvalificerad arbetskraft. Generaldirektören Stefan Strömberg måste bytas ut, skriver Olle Ekstedt.
SvD tog i tisdagens ledare (6 mars) upp frågan om domarnas lönehöjningar med utgångspunkt i en kritisk syn från Mejt Cederdahl, som är ordförande för domstolsbiträdenas fackförening. Texten kom då in på förhållandet mellan åklagarlöner och domarlöner. På detta sätt berördes en liten detalj i ett stort problemkomplex som behöver ytterligare belysning för att bli begripligt.
Vad saken gäller är inte i första hand lönenivåer utan att regeringen genom sitt justitiedepartement grovt missköter domstolsväsendet och att detta sker med hjälp av Domstolsverket under ledning av generaldirektören Stefan Strömberg.
Men först några ord om själva lönefrågan. Det hela började omkring år 1995 när den avgående riksåklagaren lyckades höja åklagarnas löner så mycket att de i vissa fall kom att överstiga domarlöner. Detta gjorde riksåklagaren i god omvårdnad om åklagarna och sin sektor av rättsväsendet. Men saken blev inte riktigt lyckad. Att åklagarna har högre löner än domare satte fokus på domarnas uppgifter och man kom vid en ren arbetsvärdering fram till att domaren i en rättegång borde ha högre lön än åklagaren i målet. Orsaken är att domaren har ett så mycket större verksamhetsområde att spänna över och kanske rentav har ett större ansvar, eftersom han ändå är den som har att fälla dom i målet och inte som åklagaren kan lämna över slutbedömningen till någon annan. Härtill kommer att högre löner för åklagarna ger associationer till de kommunistiska staternas rättssystem där åklagarna som statens och diktaturens representanter verkligen hade en högre position än domarna. Vi hade alltså fått ett nytt märkligt fall där en svensk samhällslösning kommit att överensstämma med en öststatslösning. Läget ledde till att stat och fackförbund gjorde en planering för att efter hand lyfta domarnas löner så att de kom att ligga över åklagarnas. In på scenen kommer emellertid nu generaldirektören för Domstolsverket, Stefan Strömberg. Han sändes år 1998 ut från Justitiedepartementet med uppgift att leda Domstolsverket i en ny roll som motor i ett förändringsarbete på domstolsområdet. Man kunde tänka sig att han likt riksåklagaren för sitt verksamhetsområde skulle sträva efter att bygga upp och utveckla domstolsväsendet i enlighet med den uppgift Domstolsverket fått. Domstolsverkets roll har spikats fast av riksdagen senast 1999 med upprepning 2000 till att vara ett administrativt serviceorgan för domstolarna, alltså en betydligt blygsammare uppgift än den som riksåklagaren har på sitt område. Stefan Strömberg hade emellertid med sig en annan syn från sitt samarbete i Justitiedepartementet med dåvarande ministern Laila Freivalds.
Strömberg uppfattade sig helt lagstridigt som "Riksdomstolschefen" som med alla domstolar under sig skulle ingripa i allt från domstols- organisationen till domstolarnas rättstillämpning och deras sätt att döma. Att han genom ingrepp i den dömande verksamheten lät Sverige bryta mot Europarätten som kräver självständighet för domstolarna var uppenbarligen inget bekymmer.
Antagligen talade man aldrig i justitiedepartementets instängda miljö om att Europarätten kunde sätta några gränser för svensk centralförvaltning. Generaldirektören tog till sin uppgift att sätta press på domstolarna och att få fram förändringar från det 1970-tal som han själv har erfarenhet av som ung domaraspirant, en tid som han tror att domstolarna lever kvar i. Den första fråga han hade att ta sig an var att pressa ner anslagen för domstolarna för att vara följsam mot den resursfilosofi som utvecklat sig under hans tid i Justitiedepartementet under trycket från Finansdepartementet. I denna sin verksamhet kom han redan från början i konflikt med strävandena att höja domarlönerna över åklagarlönerna så att öststatsprofilen kunde tas bort från rättsväsendet. Han förklarade att domarna fick skylla sig själva för att pengarna inte räckte i domstolarna, eftersom de fått så höga löner. Det är ju ingen som förstår varför medborgarna i landet skall betala med längre väntetider i domstolarna för att staten höjt domarlönerna. Inte heller kan parterna i tvistemål förstå varför de med högre rättegångskostnader skall betala för att domstolarna måste fösa tvistemålen åt sidan för att kunna handlägga de allt större brottmålen med häktade som har förtur. Men detta är bara ett av exemplen på huvudlösheten i generaldirektörens verksamhet. På grund av en slapp regeringskontroll och en undfallande riksdag har Generaldirektören kunnat härja omkring ordentligt. Resultaten av generaldirektörens filosofi ser vi nu i form av domstolar som inte klarar sina arbetsuppgifter.
Det har nu gått så långt genom Domstolsverkets skadliga verksamhet att domstolarna på många håll inte får kompetenta sökande till domarbanan. Det finns snart inte heller kompetenta sökande till de viktiga tjänsterna som domstolsbiträde, eftersom de också har för låga löner och för dåliga arbetsförhållanden.
Problemen gäller inte bara löner, men lönerna är en viktig del av problemet. Kan man höja lönerna tillräckligt tar kanske de unga juristerna domarjobbet hur uselt det än är ställt i övrigt i den sektorn av rättsväsendet. I denna situation utspelar sig den tragikomiska händelse som SvD:s ledare handlar om. Staten höjde i december 2000 lönerna för chefsdomare för att åklagarlönerna inte skulle ligga högre. Domstolsverkets generaldirektör med anspråk på att vara "Riksdomstolschef" och riksåklagarens jämlike kritiserade detta i ett offentligt brev och kritiserade riksåklagaren som värnat om sin samhällssektor och sina åklagare. Riksåklagaren svarade syrligt i ett annat brev. "Riksdomstolschefen" vill helst i sin gamla anda från Justitiedepartementet sänka domarlönerna och agerar i övrigt så att domstolsväsendet körs mot botten. Detta är hans medborgarperspektiv. Från domstolsvärlden ber man nu allt innerligare: snälla justitieministern, kan vi inte åtminstone få bli av med Stefan Strömberg!
Olle Ekstedt
hovrättslagman
Den svenska revolutionen 1917 begränsade sig till att man bildade ett spritmonopol, Systembolaget, som sedan dess varit statens stora inkomstkälla. Man har också byggt upp en mental mur med blandekonomi och socialistisk bas under 90 år. Den svenska modellen har fungerat bra men omvälden ligger just nu i omkörningsfilen. När statens stora monopol krackelerar är det dags att hejda de byråkrater som förvaltat den, de finns idag enbart kvar för sitt eget välbefinnande. Ge plats åt de nya entrepenörerna, såsom skett i det nya Europa i de fd kommunistländerna.
De kommer att bilda den nya kapitalbasen för det välfärdsnätverk som trots allt finns kvar. De andra kan hålla sej till dataspel. Dags att lyfta på stenarna och titta vad som finns under. Riv Europas sista politiska mur.
Idag betyder bakgrunden mindre men problemet kvarstår i alla demokratier. Man skapar ett juridiskt system som växer per automatik med varje nyutbildad jurist som ser en lysande karriär framför sig, fast ekonomi, stort kontor med centralt läge. De ser också om sitt eget hus hela tiden, en rättegång i en tingsrätt är idag ofta en farsartad föreställning med en advokat och en åklagare som kör en show med åskådare.
Som åtalad har man liten möjlighet att påverka. Försvarsadvokaten lyfter sin timpeng på ett antal tusenlappar utan att göra för mycket väsen av sig. Kan man inte juridik så är man helt i händerna på dessa personer. Deras skråsystem gör också att du inte kan kolla med en av deras kolleger utan att först hosta upp ett antal tusen ur fickan. För att få en juridiskt riktig behandling måste man upp i hovrätten där det sitter riktiga jurister.
Stefan Strömberg har försökt att föra in en liknande tjänstemannastruktur även inom polisen. Nio av tio anställda inom rikspolisstyrelsen är inte poliser. För några år sedan var förhållandet två av tre. Nu kanske RPS verksamhet inte har med själva polisarbetet att göra men lite mera kontakt med verkligheten vore önskvärt. Skulle vara intressant att veta vilken den största grupp är som fått anställning på senare år. Kan det kanske vara domstolsjurister från hans förra arbetsplats? Eller exmilitärer för att ansvara för alla vapeninköp som hängs på de patrullerande poliserna? Själv var han ju tydligen inte främmande för att anställa allt möjligt direkt från gatan. Lönesättningen var ju också väldigt flytande för dessa senaste medarbetare. Dessa nya ”underrättelsetjänster” efter amerikansk modell eller tjallare från gatan, infiltratörer och undercover måste ha fått blåljusen att gå upp i taket när dom kom på resultatet av det ”nya systemet”. Tänk att utreda brott efter brott och veta vem som är den skyldige och inte få låsa in fanskapet! Varenda knarkare och tjuv har kört över dessa infantila kontorister genom att ge information, oftast helt värdelös eller på grund av personligt agg till någon. Som belöning kan dom springa runt på stan och gapa och langa, stjäla andra medborgares egendom och jävlas utan påföljd. Plus lyfta en lön via socialen, försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. De enda som gör någonting idag mot dessa individer är den så kallade organiserade brottsligheten. De har ju också barn att fostra och egendom att skydda. De stora förlorarna i ett tjallarsystem som detta är rättvisan och alla hederliga poliser.
Vem kollar upp de 4.500.000.000 kr som fattas hos försäkringskassan? Det motsvarar en bruttoårslön för 20000 (tjugotusen) personer. Rätt mycket för att vara en felräkning med dagens datorer. Hela nätverket i denna sanslösa rundgång med socialbyråer-försäkringskassan-informatörer-polisen tär på enorma mängder av skatteresurserna och de som egentligen behöver pengarna.
Som tur är tog landets polischefer och poliser bladet ur munnen och fick stopp på idioten. Han vet antagligen så mycket att de inte kan sparka honom utan han får en annan tjänst . Man kunde skapa en avdelning för honom där han kunde sitta med ett virtuellt samhälle och leka med datorer. Där gör han minst skada. Även paragrafmaskiner som Thomas Bodström och hans gelikar på diverse statliga verk borde utrustas med ett Nintendo och låsas in på något departement.
Varför Strömberg inte borde få en tjänst en gång till framgår av följande artikel från 2001.
Snälla Bodström, avsätt Strömberg!
Av Olle Ekstedt - Svenska Dagbladet - 11 februari 2001
Rop från domarkåren. Domstolsverket missköts grovt. Verksamheten är direkt skadlig för rättsväsendet. Domstolarna klarar inte sina uppgifter och har svårt att få kvalificerad arbetskraft. Generaldirektören Stefan Strömberg måste bytas ut, skriver Olle Ekstedt.
SvD tog i tisdagens ledare (6 mars) upp frågan om domarnas lönehöjningar med utgångspunkt i en kritisk syn från Mejt Cederdahl, som är ordförande för domstolsbiträdenas fackförening. Texten kom då in på förhållandet mellan åklagarlöner och domarlöner. På detta sätt berördes en liten detalj i ett stort problemkomplex som behöver ytterligare belysning för att bli begripligt.
Vad saken gäller är inte i första hand lönenivåer utan att regeringen genom sitt justitiedepartement grovt missköter domstolsväsendet och att detta sker med hjälp av Domstolsverket under ledning av generaldirektören Stefan Strömberg.
Men först några ord om själva lönefrågan. Det hela började omkring år 1995 när den avgående riksåklagaren lyckades höja åklagarnas löner så mycket att de i vissa fall kom att överstiga domarlöner. Detta gjorde riksåklagaren i god omvårdnad om åklagarna och sin sektor av rättsväsendet. Men saken blev inte riktigt lyckad. Att åklagarna har högre löner än domare satte fokus på domarnas uppgifter och man kom vid en ren arbetsvärdering fram till att domaren i en rättegång borde ha högre lön än åklagaren i målet. Orsaken är att domaren har ett så mycket större verksamhetsområde att spänna över och kanske rentav har ett större ansvar, eftersom han ändå är den som har att fälla dom i målet och inte som åklagaren kan lämna över slutbedömningen till någon annan. Härtill kommer att högre löner för åklagarna ger associationer till de kommunistiska staternas rättssystem där åklagarna som statens och diktaturens representanter verkligen hade en högre position än domarna. Vi hade alltså fått ett nytt märkligt fall där en svensk samhällslösning kommit att överensstämma med en öststatslösning. Läget ledde till att stat och fackförbund gjorde en planering för att efter hand lyfta domarnas löner så att de kom att ligga över åklagarnas. In på scenen kommer emellertid nu generaldirektören för Domstolsverket, Stefan Strömberg. Han sändes år 1998 ut från Justitiedepartementet med uppgift att leda Domstolsverket i en ny roll som motor i ett förändringsarbete på domstolsområdet. Man kunde tänka sig att han likt riksåklagaren för sitt verksamhetsområde skulle sträva efter att bygga upp och utveckla domstolsväsendet i enlighet med den uppgift Domstolsverket fått. Domstolsverkets roll har spikats fast av riksdagen senast 1999 med upprepning 2000 till att vara ett administrativt serviceorgan för domstolarna, alltså en betydligt blygsammare uppgift än den som riksåklagaren har på sitt område. Stefan Strömberg hade emellertid med sig en annan syn från sitt samarbete i Justitiedepartementet med dåvarande ministern Laila Freivalds.
Strömberg uppfattade sig helt lagstridigt som "Riksdomstolschefen" som med alla domstolar under sig skulle ingripa i allt från domstols- organisationen till domstolarnas rättstillämpning och deras sätt att döma. Att han genom ingrepp i den dömande verksamheten lät Sverige bryta mot Europarätten som kräver självständighet för domstolarna var uppenbarligen inget bekymmer.
Antagligen talade man aldrig i justitiedepartementets instängda miljö om att Europarätten kunde sätta några gränser för svensk centralförvaltning. Generaldirektören tog till sin uppgift att sätta press på domstolarna och att få fram förändringar från det 1970-tal som han själv har erfarenhet av som ung domaraspirant, en tid som han tror att domstolarna lever kvar i. Den första fråga han hade att ta sig an var att pressa ner anslagen för domstolarna för att vara följsam mot den resursfilosofi som utvecklat sig under hans tid i Justitiedepartementet under trycket från Finansdepartementet. I denna sin verksamhet kom han redan från början i konflikt med strävandena att höja domarlönerna över åklagarlönerna så att öststatsprofilen kunde tas bort från rättsväsendet. Han förklarade att domarna fick skylla sig själva för att pengarna inte räckte i domstolarna, eftersom de fått så höga löner. Det är ju ingen som förstår varför medborgarna i landet skall betala med längre väntetider i domstolarna för att staten höjt domarlönerna. Inte heller kan parterna i tvistemål förstå varför de med högre rättegångskostnader skall betala för att domstolarna måste fösa tvistemålen åt sidan för att kunna handlägga de allt större brottmålen med häktade som har förtur. Men detta är bara ett av exemplen på huvudlösheten i generaldirektörens verksamhet. På grund av en slapp regeringskontroll och en undfallande riksdag har Generaldirektören kunnat härja omkring ordentligt. Resultaten av generaldirektörens filosofi ser vi nu i form av domstolar som inte klarar sina arbetsuppgifter.
Det har nu gått så långt genom Domstolsverkets skadliga verksamhet att domstolarna på många håll inte får kompetenta sökande till domarbanan. Det finns snart inte heller kompetenta sökande till de viktiga tjänsterna som domstolsbiträde, eftersom de också har för låga löner och för dåliga arbetsförhållanden.
Problemen gäller inte bara löner, men lönerna är en viktig del av problemet. Kan man höja lönerna tillräckligt tar kanske de unga juristerna domarjobbet hur uselt det än är ställt i övrigt i den sektorn av rättsväsendet. I denna situation utspelar sig den tragikomiska händelse som SvD:s ledare handlar om. Staten höjde i december 2000 lönerna för chefsdomare för att åklagarlönerna inte skulle ligga högre. Domstolsverkets generaldirektör med anspråk på att vara "Riksdomstolschef" och riksåklagarens jämlike kritiserade detta i ett offentligt brev och kritiserade riksåklagaren som värnat om sin samhällssektor och sina åklagare. Riksåklagaren svarade syrligt i ett annat brev. "Riksdomstolschefen" vill helst i sin gamla anda från Justitiedepartementet sänka domarlönerna och agerar i övrigt så att domstolsväsendet körs mot botten. Detta är hans medborgarperspektiv. Från domstolsvärlden ber man nu allt innerligare: snälla justitieministern, kan vi inte åtminstone få bli av med Stefan Strömberg!
Olle Ekstedt
hovrättslagman
Den svenska revolutionen 1917 begränsade sig till att man bildade ett spritmonopol, Systembolaget, som sedan dess varit statens stora inkomstkälla. Man har också byggt upp en mental mur med blandekonomi och socialistisk bas under 90 år. Den svenska modellen har fungerat bra men omvälden ligger just nu i omkörningsfilen. När statens stora monopol krackelerar är det dags att hejda de byråkrater som förvaltat den, de finns idag enbart kvar för sitt eget välbefinnande. Ge plats åt de nya entrepenörerna, såsom skett i det nya Europa i de fd kommunistländerna.
De kommer att bilda den nya kapitalbasen för det välfärdsnätverk som trots allt finns kvar. De andra kan hålla sej till dataspel. Dags att lyfta på stenarna och titta vad som finns under. Riv Europas sista politiska mur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
